|
| |
|
| |
 |
2019.02.20 - 4:32 |
|
| Vad ska vi med förlagen till? |
Diderots skrift "Paradoxe sur le comédien". (Nationalencyklopedin)
tisdag, juni 24, 2014
Vad ska vi med förlagen till?
Jag äter lunch med vännen E. Duktig fotograf i en berättande tradition med lång erfarenhet av yrket. Under senare år har uppdragen minskat; tidningar läggs ner och slås samman, alltfler journalister tar över fotograferandet och resten fylls med ”gratisbilder”. Men hon har ingen brist på idéer och har gjort flera böcker tillsammans med skrivande journalister.
Så händer detta att de förlag hon kontaktar kräver i stort sett fullständig finansiering innan de säger ja till ett projekt. Och det är upphovsmännen (fotografen och journalisten) som ska stå för fiolerna, i form av tryckningsbidrag, garanterad upplaga, fixa samutgivning osv. När jag sedan tittar i en av böckerna hon gjort – om kulturhus i Sverige – kan jag se hur förlaget (med inriktning på arkitektur) slarvat i detaljerna: bristfällig korrekturläsning, tveksam ombrytning osv.
Då inställer sig frågan, behöver vi förlagen? Till förläggeriet räknas traditionellt att redaktionellt bearbeta, formge, marknadsföra, distribuera böcker – och ta den ekonomiska risken. Men om allt detta läggs på upphovsmännen och förlaget nöjer sig med att sätta sitt namn på baksidan av boken. Ja, vad ska vi då med förlagen till? Idag ligger ju hela världen öppen för egen distribution.
Ja, jag vet att egenutgivningen består till 98 procent av skräp, refuserade manus och material av intresse endast för en begränsad krets Att ha ett etablerat förlagsnamn bakom sig är en kvalitetsstämpel, åtminstone för bokhandeln. Men hur länge till? Blir det surr i de sociala medierna kan försäljningen komma igång ändå.
*
Min bloggtext från i vintras om e-böcker fick ett visst gensvar i mejlen. Genomgående verkar grafiskt ansvariga på de större förlagen inte ha något med e-boksproduktionen att göra. Det senare bekräftas också i Biblis nr 64 där Alva Dahl jämför den tryckta versionen med e-boken av en roman från Bonniers. Det utfaller inte till e-bokens fördel.
För övrigt anser jag att Svensk Bokkonst i framtiden bör uppmärksamma e-böcker.
|
|
|
Jag tycker vi ska fortsätta ha förlag, arbetet blir så ensamt annars, och det går åt så mycket tid till att göra allt det praktiska och tekniska själv. För mig får det gärna finnas förlag som tar betalt. Tryckerier tar ju också betalt. Då ska det vara som på Ord&visor, att författarna äger de böcker de betalt för.
Men jag håller inte med om att 98 procent av egentutgivingen är skräp. Det kan ha varit så ännu för kanske 20 år sen, men som bibliotekarie och efter att nyligen ha samtalat med en kulturjournalist (som får in en allt större flod av recensionsexmplar) har jag övertygats om att det numera finns både utmärkta och dåliga texter bland såväl egenutgivna som förlagsutgivna alster. I bägge fallen är det kunnandet som gäller.
Att man blir refuserad behöver heller inte automatiskt betyda att det är fel på ens manuskript. Det finns förlag som odlar en egen profil som är så smal att en författares stil inte passar in. Bara för att nämna ett exempel.
Jag har i Finland åtminstone två gånger råkat ut för förlag som behandlat mig som en "mindre vetande och lägre gradens anställd" och försökt göra stilmässig pyttipanna av mina texter.
Hur man än väljer att göra gäller det att veta vad man gör. Författare och förlag bör ses som jämbördiga samarbetspartner.
|
|
 |
| |
|
|
