Mobil 070-325 42 63
  Box 184 * 931 22 Skellefteå * SWEDEN
Startsida Aktuell författare Skyltfönstret Förlaget Diskussionsforum Länkar


Antal: 0
Total: SEK 0.00


Sök i katalogen:

 

 



 






   
  Åter till forumet 2017.11.22 - 9:54
 Måndag, 11 januari 2016 19:32 | skrivet av: Göran Lundin
Arbetarförfattaren Ove Allansson har avlidit
Här skriver Tom Carlsson om hans memoarbok Författare "vill varande jävel vara, så slipper dom att arbeta". Recensionen publicerades i Folket i Bild 2013.


Första numret av Folket i Bild/Kulturfront 1/1973 innehöll novellen ”Under vattenlinjen” av Ove Allansson, en berättelse om villkoren för anställda på de färjor så många av oss färdas. Novellen är på många sätt typisk för Allansson men också för den tradition han verkat i.

Allansson, flerfaldigt prisbelönad genom åren, har ju namn som sjöfolkets författare: ”… sjömansyrket innebär att bo över en skakande och bullrande fabrik, som producerar så och så många knops fart.” Romanen Ombordarna (1971) ledde till tre riksdagsmotioner om ändrad säkerhets- och bostadslagstiftning till sjöss.

Han har nu nedtecknat sina minnen i memoarboken "Författare vill varande jävel vara, så slipper dom att arbeta”. Det är ett omväxlande och innehållsrikt liv till sjöss och iland, som industriarbetare, montör, mekaniker, reporter och författare, han sammanfattat på närmare 450 sidor. Upprepningarna är många, båda av händelser, människor och böcker. Men det må vara förlåtet.

Den idag 80-årige Allansson är vad man skulle kunna kalla en andra (eller möjligen tredje) generationens arbetarförfattare. Ivar Lo, Fridegård, Fridell, Moberg, Martinson och Kjellgren var några av dem som bidrog till att han som arbetare vågade börja skriva. Läsningen ledde så småningom ut i världen.

Sjömansyrket verkar – åtminstone innan bemanningen ombord minskade till ett minimum – ha gett tid för reflektion och inspirerat honom liksom så många tidigare:

”Hände att jag nattetid stod akterut och såg den vita kölvattenstrimman försvinna i mörkret och hur himlakropparna tycktes närmre än på landbacken, de gnistrande galaxerna vältrade sig däruppe: himmelska mareldar.”

Allansson har heller aldrig väjt för det fantastiska och fabulerande; i hans skrivande kan också skönjas en muntlig berättartradition, alltifrån kvällarna under bordet hos skräddaren i barndomens Kvänum till berättelser i mässar och på (hamn)krogar i vuxen ålder. Bland förebilderna finns följaktligen också Fritiof Nilsson Piraten (vars pris Allansson ännu inte fått men är väl kvalificerad för).

Själv beskriver han hur berättarlust och upprördhet har varit drivkraften: ”Min åsikt är att det inte går att leva och arbeta som författare utan att ta ställning i viktiga samhällsfrågor”. Så tog han också klart ställning mot EU och fackföreningsrörelsens svek inför folkomröstningen om medlemskapet. Långt dessförinnan hade han lämnat Sjömännens socialdemokratiska förening när partiet vek ner sig i frågan om den lagstadgade minimibemanningen till sjöss. Idag gäller kampen utflaggningen av den sista resten av den svenska handelsflottan.

Det kluvna förhållande till den egna klassen (återspeglat i bokens titel), som han delar med många arbetarförfattare, är ett annat tema, liksom konflikten mellan arbetet med reportagen (nödvändiga för sakens och inkomstens skull) och det egna skönlitterära skrivandet. Reportagen dödar språket för romanförfattaren, utbrister han på något ställe.

Trots, eller kanske tack vare det, uppvisar han en kontakt med läsarna som är få förunnat, manifesterat i dagliga brev, telefonsamtal och framträdanden runtom i landet. Vem har sagt att författaryrket alltid måste vara ensamt?

Läsaren får också ta del av strider och glädjeämnen inom Författarförbundet, Västsvenska författarsällskapet, Författarförlaget, biblioteksaktioner och inte minst Sjöfolksförbundets tidigare så livaktiga kulturella arbete. Förhållandet till fackföreningsrörelsen, A-pressen, Göteborgs-Posten och bokförlagen är annat som ges utrymme, vid sidan av färgstarka porträtt av sjöfolk och författarkollegor och andra som korsat hans väg. Man kan bland annat läsa och förundras över hur författarna på Rabén & Sjögrens förlag bildade en egen författarfacklig klubb på 1960-talet. I ett bitskt inlägg kritiserade han också FiB/K:s antiimperialistiska hållning på 1980-talet (”Glöm inte USA”).

Det är inte utan vemod som jag, i likhet med författaren, lägger från mig denna rika bok. Men nog hade förlaget kunnat kosta på en luftigare layout och ett personregister, en självklarhet i alla memoarböcker.

Tom Carlson

Författare ”vill varande jävel vara, så slipper dom att arbeta”
Ove Allanson