|
Lägg i kundvagn 224 sid. Inb. Pris:
190 Kr
|
|
Jacques
Roumain föddes i Port-au-Prince, Haitis huvudstad, den 4 juni 1907.
Hans familj tillhörde det övre skiktet av Haitis bourgeoisie.
Det var denna krets som utgjorde rekryteringsbasen för de höga
tjänstemännen, ambassadörerna, ministrarna och de militära
cheferna. Den helt franska kultur som präglade dem påminner
om L'ancien régime (Frankrike före revolutionen 1789). Ett
talesätt lyder: "På Haiti talar man inte niggerfranska,
här talar man högfranska."
Flickorna väntade sig att finna en förmögen make, pojkarna
inriktade sig till en början på att göra karriär
inom medicinen eller juridiken.
Jacques Roumain avvek inte från den traditionen: så snart
han tagit sin studentexamen begav han sig till Europa för att fullborda
sina studier. Han anpassade sig till studentmiljön i Paris men
vistades också i Schweiz, England, Tyskland och Spanien.
Var Haiti långt borta från honom? Inte så värst:
det var främst etnologin som var hans stora passion. Indigènism
(ungefär det inhemska, det infödda), frågan om en haitisk
identitet, debatterades vid den här tiden bland Haitis intellektuella.
För alla som var emot den amerikanska imperialismen (USA ockuperade
Haiti mellan 1915-1934) restes frågan: på vilka ekonomiska,
sociala och kulturella grundvalar vilar ett reellt oberoende för
Haiti?
Jacques Roumain engagerade sig djupt i detta och närmade sig snart
marxismen.
Att ansluta sig till Marx var inte riskfritt. När Jacques Roumain
återvände till sitt hemland kastade han sig in i den politiska
kampen. Framförallt väckte han de ungas entusiasm. År
1934 grundade han Haitis Kommunistiska parti, som snart förbjöds.
Han arresterades ett antal gånger, dömdes till långa
fängelsestraff och tvingades leva i landsflykt under flera år.
För Jacques Roumain gick klasskampen helt naturlig hand i hand
med försvaret av de nationella värdena.
1941
var han tillbaka i Haiti och 1943, under brinnande krig, utsåg
president Lescot honom till chargé d'affaires i Mexiko, möjligen
för att ha honom på bekvämt avstånd. Det var också
där han avslutade arbetet med Gouverneurs de la Rosée (Daggens
härskare på svenska). Likt sin huvudperson Manuel återvände
han till Haiti där han överraskande avled 1944, bara 37 år
gammal. Gouverneurs de la Rosée utkom postumt samma år.
Den finns också i engelsk översättning.
Hans litterära produktion omfattar ett flertal diktsamlingar, fyra
romaner och ett stort antal essäer och artiklar. Han räknas
som Haitis främste författare och är också dess
mest internationellt kände.
Läs
ett utdrag!
|
|
|
"Jordarbetarna
i Fonds-Rouge svingar sina hackor mot den motsträviga jorden för
att skapa åkermark. I samma syfte svingar Lillvattnetborna sina
spadar för att dika ut myrarna.
Didrik är visionären, som vill rädda Lillvattnet genom
att dra dit jernbanan från Schwerje. Manuel, visio-nären,
låter byborna ta ut framtiden i förskott när han be-skriver
vattnets välsignelser och vill rädda Fonds-Rouge genom att
dra dit vatten från berget.
Larivoire, Fonds-Rouge's ledare, har samma auktoritet som Moses.
I det politiska engagemanget finns det ju också stora likheter
mellan Jacques Roumain och Sara.
Birgitta Holm har i sitt stora arbete om Sara Lidman kallat en avdelning
"Byn i världen".
Jag tror att Sara Lidman skulle ha känt sig hemma i Fonds-Rouge,
"en by i världen", där hon stått på
de förtrycktas och förtrampades sida, på samma sätt
som hon gjort när hon skildrat byar i Vietnam och Afrika."
Jan Larsson, översättare
|
