Mobil 070-325 42 63
 Fäbodgatan 135 * 931 56 Skellefteå * SWEDEN
Startsida Aktuell författare Skyltfönstret Förlaget Länkar till förlagets författare


Antal: 0
Total: SEK 0.00


Sök i katalogen:

 

 



 







Stig Sundström
ELIN SOVER

 

Lägg i kundvagn
310 sid. Danskt band.
Pris:
240 kr

Läs ett utdrag!

Ensam med döden

Det finns två vardagsnamn på Skellefteå. En del säger ”schtaan”. Jag tycker att det låter fult. Som att man drar ut ett skämt lite för långt så att det störtdyker direkt när det lämnat ens mun. Andra säger ”stan”. Det landar mjukare i mina öron. Mycket finare. En vardaglig variant på det nästan akademiska uttrycket ”staden”.

Jag har alltid sagt att jag kommer från stan. Att jag föddes på BB och att det ska ha varit så många nyfödda just då, att man la mig i ett badkar. Utan vatten, förstås. Det där med badkaret lär vara sant, jag har hört det från min egen mamma. Men att jag kommer från stan är faktiskt mera lögn än sanning.

Jag kommer ju från Stavaträsk.

Min barndomsby hade visserligen allt när jag var liten. Som en stad i miniatyr. Man kunde köpa både korv och thinner på lösvikt i affären, man kunde tanka bilen på Gulf och man behövde bara gå hundra meter när det ringde in till skolan - i alla fall om man bodde på poststationen, vilket jag gjorde.

I Stavaträsk lärde vi oss att se skillnad mellan tall och gran, att visa respekt för vattendragen, att lägga ut mjärden och att dyka efter musslor. Vi visste exakt hur skogen doftade och vi förstod betydelsen av att hälsa på den gamla lärarinnan Stina. 
Men i tonårens kärlekskranka fåfänga kändes det trots allt bättre att kalla sig stadsbo på riktigt. Lite finare. Och på den vägen fortsatte jag av bara farten.

Min mamma älskade höstarna när det började mörkna utomhus. Hon sa ofta att det såg så mysigt ut när det började lysa små lampor i alla fönster. Stavaträsk var inget undantag när jag växte upp. Som att lamporna berättade om hur bra folk hade det i just deras hem. Hos oss i poststationen var det likadant.

Men var det alltid så bra bakom alla fönsterlampor? Rådde freden? Hälsan? Stoltheten och lukten av bullerbybarn? 

Jag kommer ihåg mina föräldrar med tacksamhet. Värmen efter dem andas omsorg och de gjorde säkert så gott de kunde.

Ändå: Bakom mitt eget fönster låg en liten femåring vaken. Han kunde höra hur en andakt av Rosenius drog streck mellan dag och natt när föräldrarna lagt sig. Han hörde dem önska varandra en god natt och hur sömnen så småningom tog kommandot över dem.

Men när sömnen tog föräldrarna på nattlig utflykt lämnades femåringen ensam med Döden. Han hade redan stiftat ytlig kontakt med kylan och han visste hur det kändes när oron kröp in under täcket. Han hade varit medvetslös och så uttorkad att läkarna tvingats operera in droppnålen i fotleden.

Nu är femåringen, alltså jag, snart sextio. Jag vet att jag har det bra. Jag har en underbar familj, ett meningsfullt arbete, och jag behöver inte vara orolig för att gå hungrig.
Men femåringen som vaknade utan föräldrar i en sal på lasarettet, och som plötsligt förstått hur det är att nästa dö, han har aldrig fått berätta sin historia.
Det är därför jag har skrivit boken ”Elin sover”. Det är ingen självbiografi, men bokens huvudpersoner har små nervtrådar som de delar med den lilla femåringen från Stavaträsk.
/Stig Sundström i mars 2021

 

PS. Stig Sundström är kyrkoherde i Norsjö församling och bosatt i Boliden. Elin sover är hans debutroman.